FAKTUM | 2015/02/24 Profilintervju

Amelia Adamo går med på att fotograferas med rykande cigarr på Faktums omslag men vägrar röra den. Således får reportern rycka in och blossa på rökdonet.

Farmor, husbyggare, änka, föreläsare, dotter, reseledare och omslagsflicka. Och, just det, chefredaktör. Arbetarflickan från förorten kämpar mot klockan. Men en sak är säker: Amelia Adamo kommer inte att dö nyfiken.

Nervositeten dallrar i luften mitt i den svenska förlags- och tidningsvärldens epicentrum. Inte bara prestigen står på spel. Tillkännagivandet kan vara skillnaden mellan att vinna eller försvinna i branschen. Och alla undrar förstås: vem ska ropa ”äntligen”?

Klockan är strax före 13 på Bonnier Tidskrifters redaktion på Sveavägen i Stockholm. Om några minuter ska årets nobelpristagare i litteratur avslöjas. De anställda har bänkat sig i det trånga teverummet och snart kommer Peter Englund ut, genom de lyckta dörrarna i Svenska Akademiens lokaler i Börshuset, för att inför tevekameror från hela världen berätta vem årets nobelpristagare i litteratur är.

– Modiano, vem är det? Jag har aldrig hört talas om honom, säger Amelia, som står i dörröppningen med telefonen i handen.

Hon kom med flyg från Göteborg och Bokmässan på morgonen och dagen innan har hon lämnat bort sin handväska till en kvinna som beundrat den. Så hon har sin plånbok, telefon och kalender i en liten papperspåse med M-Magasins logga på.

Amelias högra hand, Helena Hjort, ger henne en följesedel från Systembolaget, som hon ska ha med sig när hon ska betala för två lådor bubbel av hennes eget märke till en bjudning senare i veckan.

Så hörs ljudet av syrsor. Det är Amelias telefon som ringer. Innan hon blir färdig att gå till Systemet har hon tappat bort följesedeln.

– Men, ahh, var la jag den, säger hon och rotar i påsen.

– Där är den. Så där, nu går vi.

I regnet på Sveavägen, på väg till inköpet av bubbel, berättar hon om en barndom långt från smällande champagnekorkar och fina bjudningar.

Amelia Adamo föddes i Rom 1947 som dotter till pigan Elda Mucci. Pappan var sonen i huset och Elda kastades ut. Hon tog sig till Sverige där hon snabbt fick jobb som hembiträde i Bromma. Amelia var då nio månader.

Det var trångt, mamma och dotter delade på en 70 centimeter bred säng, ett nattduksbord och ett handfat i jungfrukammaren. Så levde båda två under Amelias sex första levnadsår.

– Man kanske inte tänker så i dag, men hon hade ett driv. Hon bytte land när hon blev utskämd och klarade att försörja sig och sitt barn utan att ha något skyddsnät, familj eller tid till att lära sig svenska.

Lusten att ta sig vidare i livet har Amelia ärvt. Hon har lärt sig att ta till vara på de chanser som ges och skapa möjligheter om inget kommer gratis.