FAKTUM | 2013/09/19 Reportage

h1
När det tryckta ordet utlyst undantagstillstånd finns ett bokförlag som ännu kränger fyra romaner i sekunden. Faktum däckar i hängmattan med ljuv kärlek från Harlequin.
Text: Katarina Hemmingsson Bild: Mario Prhat, Harlequin förlag & privat

Jag förstod redan som barn att en viss typ av litteratur betraktas som bra, och en annan som dålig. Bra litteratur var sådan som skrivits för länge sedan eller av en Nobelpristagare. Den dåliga litteraturen brukade min mamma kalla för ”tantsnusk”. På omslagen till de senare böckerna stod titeln skriven i snirkliga bokstäver, och de var nästan alltid prydda av en bild på en vacker kvinna med stort, lockigt hår, blanka läppar och bröst vars konturer mer än anades genom en silkig blus. Ibland höll en stor, stark och stilig man om henne.
Något jag däremot inte förstod var varför de bra böckerna verkade stå orörda på samma plats i bokhyllan i mitt barndomshem, medan de dåliga var mer utspridda: De låg på golvet bredvid badkaret, på mammas nattduksbord och i travar i sommarstugan. De var så tummade att sidorna föll ur dem, och omslagen var blekta efter att år efter år ha tagits med till stranden av dåsiga semesterfirare. Om en bok var bra eller inte verkade inte hänga ihop med hur ofta den lästes. Kvalitet och läsglädje, skulle jag så småningom upptäcka, överlappade ibland, men kunde också anses vara varandras motsatser.

Tantsnusk och kiosklitteratur
Harlequin Enterprises Ltd är världsledande på romance. Böckerna – som har kallats både ”tantsnusk” och ”kiosklitteratur” – är kärleksromaner skrivna med en kvinnlig läsare i åtanke. Sedan förlaget grundades i Kanada för femtiofyra år sedan har man sålt ofattbara sex miljarder böcker, och är numera så etablerade på marknaden att ”harlequinbok” i dagligt tal används som benämning på hela genren, inte bara på de böcker som ges ut av förlaget. Andra förlag må gå på knäna, men Harlequin blomstrar. Bara i år har man hittills släppt närmare åtta hundra titlar.
Och just framgångarna står ofta i fokus när det skrivs om förlaget. I åratal har journalister och kritiker frågat sig varför så många vill läsa så dåliga böcker. Att böckerna är dåliga tycks alla vara överens om: Språket kritiseras för att det är fullt av klichéer, könsrollerna för att de är traditionella och berättelserna för att de är banala. Men i det mesta som skrivs är läsarna anmärkningsvärt frånvarande.

Romantiska sagor i vuxenförpackning
h5_jenny– Det finns ett generellt förakt för nöjen som definieras som kvinnliga.
Jenny Petersson är 32 år och har läst harlequinböcker sedan hon var liten.
– Journalister antar ett von oben-perspektiv och rätar ut frågetecken som fansen inte anses vara kapabla att göra. Jämför synen på till exempel Bruce Springsteens fans och Justin Biebers. Männen anses hängivna, och kvinnorna hysteriska.
Harlequinböckerna väcker frågan som gång på gång aktualiseras när något engagerar många kvinnor: Är det här skadligt? Den ställdes när Sex And The City först visades, när Fifty Shades of Gray släpptes och nu senast när teveserien Girls började sändas. Frågan tycks tidlös; Jane Austens Stolthet och fördom fick samtiden att vända ut och in på sig själv i jakten på svaret när den gavs ut i början på 1800-talet.
h2_sofia”Sofia” ger en bild liknande Jennys av omvärldens syn på harlequinböckerna och de som läser dem. Hon är 36 år och har varit harlequinläsare sedan tidiga tonåren.
– Det är den allra lägsta kulturen. Det är en så renodlad kulturyttring för kvinnor. Alla aspekter av livet som bara rör kvinnor får den sämsta stämpeln.
Att läsa harlequinböcker är onekligen ett kvinnligt nöje. Så många som 95 procent av läsarna är kvinnor. Sarah Ljungquist, som är litteraturvetare, är dock kritisk till deras popularitet.
h4_sarah– De fyller precis det romantiska behov som kvinnor traditionellt socialiseras in i. Den romantik som alltifrån den lilla flickans prinsessvärld till den vuxna kvinnans relationsdröm bygger på, drömmen om den egna skönheten i relation till den stilige, starke drömprinsen. Det är romantiska sagor i vuxenförpackning helt enkelt.
Prinsessdrömmarna fanns där även under min egen uppväxt. Men jag kan inte minnas att jag upplevde dem som en del av något jag skolades in i. I efterhand tolkar jag dem snarare som en innerlig längtan hos mig själv efter något bortom det vardagliga, något som var avlägset den tid och de rum jag hittills hade erfarit. Mina första harlequinböcker läste jag i 12-årsåldern, och från den ena dagen till den andra förstod jag att det fanns så många fler sätt att vara kvinna på än jag fram till dess hade kunnat föreställa mig. Kanske handlade det om införlivande av normer, men jag upplevde det som att möjligheterna som låg framför mig fick svindlande proportioner i mötet med böckernas hjältinnor.

Paus från förnuftet
Vanligtvis inordnas en bok någonstans mellan ytterligheterna bra respektive dålig, beroende på kvaliteter i själva texten. Men harlequinböckerna tilldelas också en position mellan det skadliga och det uppbyggliga, vilket handlar mer om moralisk fostran vid läsning än om textkvalitet. Som om läsarna av dessa böcker vore extra känsliga för påverkan.
Men Jenny tror inte att harlequinböckernas teman skiljer sig särskilt mycket från annan litteratur förutom att stereotyperna är mer uttalade i dem än i böcker som tillhör den så kallade finkulturen. Dessutom, säger hon, är de flesta som läser harlequinböcker fullt medvetna om de grovhuggna karaktärerna.
– Man är medveten, men tycker att det är skönt att föreställa sig ett liv där det finns fasta ramar.
h6Kvinnorna jag pratar med förefaller ha reflekterat minst lika mycket som litteraturvetaren över innehållet i böckerna. Men om Ljungquist och andra kritiker av genren varnar för faran med det konservativa kvinnoidealet, så uttrycker läsarna snarare ett behov av att ta en paus från kravet på att vara modern och upplyst.
– I dag är vi så individualistiska, konstaterar Jenny. Vi har valfrihet, och kön och sexualitet är en konstruktion. Det ställer högre krav på reflektion och ifrågasättande. Alla dagar kanske vi inte orkar vara ”duktiga” utan önskar oss tillbaka till en tid där var sak hade sin plats, utan att för den skulle vilja leva i den tiden.
Kan det vara så enkelt att böckerna erbjuder en paus från förnuftet? En tillfällig vila i en otidsenlig dröm innan det är dags att åter kliva upp på samtidens barrikader?
h3_annaAnna Holmberg har en lite annan bild av saken. Hon är 44 år och har läst harlequinböcker sedan hon var i 20-årsåldern. Hemma hos sig har hon hyllmeter av dem.
– Det som är ojämlikt i böckerna är pengarna. Mannen har alltid massor av pengar medan kvinnan inte har några pengar alls.
Hon tycker däremot inte att relationerna som skildras är särskilt konservativa. De kvinnliga karaktärerna är både starka och drivna, medan männen är sargade av livet. Men båda är i samma behov av kärlek.
– I en harlequinroman kompromissar eller anpassar de sig inte. Mannen och kvinnan har stark integritet och de visar ömsesidig respekt.

Kvinnors lust problematiseras
Harlequinläsarna är hängivna. Både Jenny, Sofia och Anna slukar ett stort antal böcker varje år. Den genomsnittliga läsaren köper dessutom dubbelt så många böcker per år som snittläsaren i Sverige. Anette Ekström är vd på Harlequin i Norden. Hon berättar att journalister många gånger förundras över att så många vill läsa om kärlek och relationer.
– Men vi märker ett fortsatt stort intresse för de traditionella berättelserna. Om man läser en bok i dag, vilken bok som helst, så innehåller den oftast någon form av relation. Det vi kanske är ensamma om däremot, är att ungefär hälften av vår utgivning låter relationen i berättelsen vara i fokus.
Kvinnors lust har aldrig fått vara helt okomplicerad. Oavsett om lusten handlar om ett begär efter sex, konsumtion eller en viss typ av litteratur så läggs våra pannor i djupa veck när vi plirar genom genusglasögonen – vissa med feministisk slipning, andra med en patriarkal. Men är verkligen de av kvinnohänder tummade böckerna på golvet bredvid badkaret, på nattduksbordet och i sommarstugan ett hot mot jämställdheten? Frågan är vad som begränsade mig mest, de harlequinböcker jag läste under min uppväxt, eller att vuxna män och kvinnor i min omgivning fnyste åt drömmar som jag själv fann helt igenom lustfyllda?
h7Kritikerna må förfasas och fråga sig varför någon vill läsa böcker som inte utmanar några föreställningar, men om man bemödar sig om att fråga läsarna i stället så upptäcker man snart att det är en del av tjusningen. Det tycks vara i kärleksrelationens förutsägbara och traditionella eskapism som lockelsen finns. Man läser inte böckerna trots att de är förutsägbara, man läser dem på grund av att de är förutsägbara. Jenny förklarar att det är just enkelheten som tilltalar henne. När hon öppnar boken vet hon precis vad som kommer att hända, och handlingen är befriad från all den tragik som finns i verkligheten.
– I böckerna är allt förenklat. Livet är en kamp mellan gott och ont, svart och vitt. Det blir en positiv verklighetsflykt, som jag uppskattar när övriga livet är kaosartat och stressigt. Andra kanske löser korsord eller spelar tevespel. Jag läser harlequinböcker.

 

Romance
Förlaget som från början satte standarden för litteraturgenren romance hette Avon, men sedan länge har Harlequin varit helt dominerande på marknaden för billiga, romantiska pocketböcker.

130 miljoner böcker från Harlequin säljs varje år i 111 länder på 31 olika språk.
Över 300 titlar har placerat sig på på New York Times och USA Todays bestsellerlistor, varav flera på 1:a plats.
Harlequin förlag använder sig av 1200 (huvudsakligen kvinnliga) författare världen över.
Böckerna finns i ett stort antal serier, till exempel Passion-serien som marknadsförs som böcker om ”hjältarna som är lika hemma i styrelserummen som i sängkammaren, och hjältinnorna som kan fånga dem”.
95 procent av alla romanceläsare är kvinnor.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan