FAKTUM | 2010/11/24 Reportage

Bild: Mario Prhat

Joakim Lindengren, mannen bakom Faktumserien Ett anstötligt liv, håller till i ett krypin vid Nordostpassagen, fullt av festliga gamla prylar och reklamplakat från mitten av förra seklet. Idag är golvet täckt av hyvelspån från en bit bambu som ska bli ett fiskespö.

Ett nytt samlingsalbum med Ett anstötligt liv släpps i dagarna. Obligatorisk fråga; hur känns det?
»Det känns bra. Det är roligt att komma med ny bok, det var ett tag sedan jag gjorde det. När man gjort ensidesserier väldigt länge så blir en samling för det mesta väldigt bra. När jag gör en längre historia på många sidor så måste jag ju padda ut de skämt som finns. I en samling så är det ju automatiskt ett skämt på varje sida. Det tar ju 4-5 år att få ihop ett album och då har man glömt bort de första. Det är roligt att återse dem.«

Tidningen Kapten Stofil gick ju nyligen i graven. Vad hände?
»Vi la ner det för att det inte gick att fortsätta med en sådan obetald halvtidstjänst. Det fick räcka med 11 år. Min ekonomi har inte gynnats av projektet, direkt.
Ett tag var jag var inne på att distribuera Kapten Stofil på samma sätt som Faktum. Att försöka engagera en massa pensionärer att komma hit med sina rullatorer och sälja tidningen på gatan, men det blev inget av det. De kanske hade behövt dryga ut sin pension. Nu är det för sent.«

Finns det planer på att publicera Ett anstötligt liv på annat håll också?
»Jag skulle ju kunna publicera den i andra svenska tidningar med gott samvete. Det har varit prat om att ta in serien i Situation Stockholm, men sedan kom man fram till att det inte går att ha något Göteborgsbaserat i en tidning som ges ut i Stockholm. Det är ungefär som amerikaner som måste göra remakes på alla filmer med ickeamerikanska skådisar. Konstigt nog, för Kurt Olsson gick ju väldigt bra i övriga Sverige.«

Vad gör du mer just nu, utöver att hyvla bambu?
»Jag är ju egentligen illustratör, så jag tar de jobb jag får; skivomslag, bokomslag eller reklamjobb. Konjunkturen i tecknarbranschen är dålig just nu och jag har för tillfället inte mycket jobb. Därför kan jag ägna mig åt att hyvla bambu hela dagarna. Som frilans är man ju tekniskt sett arbetslös mellan uppdrag och då får jag knapra på besparingar. Om det inte kommer några fler jobb får jag väl börja sälja Faktum.«

Vad skulle du arbeta med om du inte tecknade?
»Jag är för gammal för att någon skulle vilja anställa mig. Annars hade det varit trevligt att vara hantverkare, exempelvis möbelsnickare. Det verkar trevligt att ha ett hantverksjobb med en verkstad att gå till varje dag, som urmakare till exempel. Men det finns få riktiga klockor som behöver urmakas. Det är nog svårt att omskola sig. Man måste väl även där ha en egen firma, och plötsligt vill inte folk köpa handsnickrade möbler. Allt jag kan är åldersstiget. Jag kan laga bilar, men bara väldigt gamla bilar.«

Men du borde kunna fortsätta med tecknandet, kan man hoppas.
»Jo. Men jag blev utfrågad av någon som undrade varför det blivit färre illustrationer och skämtteckningar i tidningar, så det är tydligen så. Jag kan tänka mig att många tycker att det är enklare att plocka material från Internet istället för att beställa en teckning. Att kvalitén sedan blir sämre spelar inte så stor roll. Kvalité är inte direkt något konkurrensmedel nuförtiden. Det funkar på samma sätt som IKEA-möbler; om man snabbt gör många dåliga så kan man sälja mycket fler. Gör man få bra så är det svårare att sälja. Därför är Faktum bra. Ni behöver inte deka ner er och göra töntiga kändisreportage och idiotiska löpsedelrubriker. Folk köper Faktum i alla fall och ni kan därför kosta på er att göra tidningen bra och skriva om sådant som är viktigt. Det är en ganska unik situation. Om folk får välja så köper de hellre en dålig, tramsig, idiotisk tidning. Det ser man ju på utbudet. Detsamma gäller böcker, film och TV. Det är väldigt konstigt, tycker jag. Det är ju inte dyrare att titta på en bra film än att titta på en dålig. Det är inte dyrare att läsa en bra bok än att läsa en dålig.«

Kan det inte vara så att det är mer mödosamt att läsa en bra bok eller se en bra film?
»De brukar säga att det är lättare att läsa underhållningslitteratur, men jag vet inte om jag tycker det. Jag har jättesvårt att ta mig igenom en Jan Guillou eller en Henning Mankell för det är så jävla tråkigt och illa skrivet. Det är mycket lättare att läsa Dostojevskij eller någon bra klassiker. Att det är svårläst är en myt. Samma sak med TV-program. Jag har ingen TV men brukar försöka titta hemma hos morsan. Det brukar ändå sluta med att jag sätter mig och läser en bok eller gör något annat för det är ju bara ren skit. Även sådant som det sägs ska vara så jävla bra. Jag försökte titta på Sopranos som tydligen skulle vara så fantastiskt. Det var ju rena skiten. En vanlig jävla amerikansk TV-serie med extra mycket sex och våld. Det var urtråkigt. Annat var det på min tid när det var Familjen Addams och Familjen Flinta på TV. Då var det bra.«

TEXT:

BILD: skriv ut sidan