FAKTUM | 2013/05/27 Profilintervju

Hon hade kunnat gå till filmhistorien som Astrid Lindgren-figur. I stället blev hon för hela svenska folket känd som Tsatsikis morsa. Faktum diskuterar sexintriger, pedofiler och kärleksbrev från Ulf Lundell med bioaktuella Alexandra Rapaport.

Alexandra Rapaport griper tag om min arm med ena handen och kopplar med den andra ett grepp om mitt kavajslag. Och så rycker hon lite lätt i mig. Hon är inte stor alls – ”mycket kortare i verkligheten än på film”, konstaterar hon. Men efter många års dansträning är Alexandra stark och 1700-talsklänningen, som nu kommer mot mig från alla håll, är lika majestätiskt tilltagen som den är tung. Hon får mig ur balans och för mitt vänsteröra mot sin mun. Hon viskar några ord i det. Släpper mig. Men sen rycker hon tag i mig igen och fixerar mig med blicken. Mötet med den blicken känns som att utsätta sig för en saltomortal.

– Så säger de, gubbarna. Men det får du inte skriva.

Den ordföljden återkommer några gånger under intervjun. ”Det får du inte skriva.” Hon är bestämd, men jag tolkar det inte som ett försök att regissera mig. Jag läser snarare Alexandra Rapaport som att integritet är en del av hennes sociala dna, men att det inte är så lätt att sluta när orden väl funnit sin väg ut ur munnen. Nu är jag orättvis. Oftast hejdar hon sig faktiskt innan hon hunnit så långt att hon behöver be mig stryka i anteckningarna. Men det råder lite tvivel om att Alexandra lider av en släng tourettes. Sin rollfigur i Dramatens uppsättning av Farliga förbindelser – filmatiserad många gånger, bland annat i en berömd version med Glenn Close och John Malkovich i huvudrollerna – beskriver hon som en ”slampa” innan hon ångrar sig.

– Nej, skriv inte det. Lätt på foten då.

I rollen som Madame de Volange svär Rapaport som en borstbindare. Man märker att hon trivs med det även när hon är sig själv backstage.  Alexandras favoritroll är tonårstjejen Missy i Sara Kadefors debutpjäs Hänga ut, som gick upp på Dramaten 2006, och ibland lånar hon Missys pubertala falsett för att skämtsamt understryka något eller bara retas.
– Sen dess har jag svårt att sluta skrika ”men, lägg aaaaav”.

När det visar sig att fotograf Mario Prhat inte vet vad concealer är kastar hon sig över honom.

– Kan inte jag få sminka dig?
– Men vad gör den här concealern? undrar porträttmakaren.
– Den döljer mörka ringar under ögonen och skit. Jag vet inte om killar passar i concealer.
Det visar sig att den i vart fall passar Mario ganska bra.
– Fotografen blev plötsligt mer intresserad av sitt eget ansikte, konstaterar Alexandra.

Alexandra Rapaport ger sig på fotograf Mario Prhat med pensel och concealer.

Efter sminkdebaclet blir övergången till samtalet om det mörker hon just nu gestaltar på vita duken något omild. Alexandra Rapaport är aktuell i danske succéregissören Thomas Vinterbergs nya film Jakten. Vinterberg, som sedan tidigare är känd för Festen, spinner vidare på samma tema som i genombrottsfilmen: pedofili. Men den här gången är huvudpersonen Lucas, gestaltad av Mads Mikkelsen, oskyldig till övergreppet han anklagas för.

Hans familj och karriär kollapsar och där någonstans i ångestgropen blir han förälskad i Nadja. Också hon ett offer för det påtvingade utanförskapet. Nadja är utbildad läkare från Polen, men som invandrare i Danmark tvingas hon ta ett jobb som diskare på dagis. En film som inte plockar hem några billiga poänger, med andra ord.

– Den är gjord med mycket humor och värme. Festen är också en hemsk film, men det är ingen hemsk film. Jag tycker att Jakten är fin och intressant, säger Alexandra.
Men handlingen är hemsk. Har du funderat på vad man tar sig till om man anklagas för övergrepp på barn – det kanske värsta brott man kan tänka sig?

– Ja, det har man ju tänkt på en del. Det måste vara det svåraste brottet att rentvå sig från. Det är svårt att tvätta bort den misstanken. Hur gör man det?
I Jakten är en liten flicka upphovet till de rykten som snabbt ställer den omtyckte förskolläraren Lucas tillvaro på ända.
– Det finns en uppfattning om att barn inte kan ljuga. I filmen gör ett förorättat barn en felaktig association och det blir svårt att gå till botten med vad som egentligen hänt. Och ingen vill lyssna när hon tar tillbaka det hon sagt.
Alexandra Rapaport har tillsammans med sin make, reklamfilmsregissören Joakim Eliasson, två egna barn. Men hon försöker, trots att hon i grunden är en orolig själ, inte belasta dem med sin egen oro. Och just pedofilskräcken har inte drabbat henne.
– Det är inget jag hetsar upp mig över. Mina barn går på ett litet och bra dagis. Jag vill hellre tro människor om gott än tvärtom. Och jag försöker lära mina barn att själva sätta gränser. Jag tror inte på att vara överbeskyddande.


Mitt i allt elände spricker Alexandra plötsligt upp i ett leende.
– Vet du, jag måste bara säga, det är en helt andra frågor än när jag blev intervjuad för Aftonbladet Söndag härförleden.
Jaså? Vilka frågor ställde de?
– De ville bara veta hur det var att kyssa Mads Mikkelsen. Och så gjorde de ett citat av något jag inte ens hade sagt: ”Jag minns hur jag kysste Mads.”
Haha, men hur var det att kyssa Mads då?
– Snorigt. Han var förkyld och jag tänkte bara ”åh, nej, hoppas jag inte smittar min dotter nu”.

Mads Mikkelsen utsågs vid filmfestivalen i Cannes till bästa manliga skådespelare för sin rollprestation i Jakten och filmen gjorde stor succé bland festivalens cineastiska konnässörer. Men ett tag såg det ut som att Alexandra Rapaport inte skulle få åka. Danskarna hade redan spikat delegationen och på den listan fanns inte hennes namn med. De svenska finansiärerna protesterade. De ville ha en svensk stjärna på plats.

– Jag fick åka till slut och gå röda mattan. Men det var regnigt och kaos när limon som skulle plocka upp oss inte dök upp. Beachpartyt fick ställas in. Det ser verkligen mer glamouröst ut än vad det är i Cannes. Vi fick liksom ta en varuhiss ner till festen. Men filmen fick ett enormt gensvar och det var kul att vara där.

Glamouren, ja. Den är heller inte riktigt lika påtaglig i teatervärlden som en ung skådisaspirerande Alexandra Rapaport hade tänkt sig när hon som 19-åring jobbade som frukostvärdinna på flådiga Berns salonger i Stockholms city. De äldre killarna i serveringspersonalen blåste henne på dricksen och drog fräckisar om gästerna. Men Alexandra trivdes – hon fick äta så många räkmackor hon ville och lösa vip-kort på alla heta Stureplansklubbar.

– Det var annorlunda då. Det var inte pappas pojkar som var ute. Det var tidigt 90-tal, grungen var stor. På Sture fanns Rockbaren. Ankstjärtarna drev vi ju med.
Men hon längtade alltså efter något mer. På andra sidan Berzelii park, sett från arbetsplatsen Berns, låg Dramaten – eller Guldsemlan som en kollega kallar byggnaden. När hon var klar med att duka upp frukost i Röda rummet och Spegelsalen brukade hon ta en cigg på trappan upp till salongerna och spana bort mot det teaterhus som ser ut som ett förgyllt, gräddigt bakverk. En vacker dag och så vidare.

Nu är du här. Har du ångrat dig?
– Jag har inte ångrat mig en enda sekund. Jag hade en bild av att det skulle vara mer glamouröst. Eller jag trodde väl kanske åtminstone att det skulle finnas en kaffemaskin. Det är inte direkt Hollywood. Men det är inte därför jag är här. Det är ett fantastiskt yrke och ett fint forum.
Ingen glamour i de glesbygdskommunala korridorerna bakom scenen. Och kass lön sett till antal studieår och obekväma arbetstider. För några år sedan la Alexandra ut sitt lönebesked på Dramatens blogg. 19 000 i månaden netto lyfte hon då. Folkstorm utbröt.

– Det var roligt. Jag fick skäll för att jag gnällde trots att jag la ut det helt okommenterat. Folk tror att vi lever på en gräddhylla här och jag ville visa att det inte är så. Jag vet ingen skådis som ens vabbar på Dramaten. Det är svårt i ett repetitionsarbete när tiden är så utmätt.

Usel lön och inga vabdagar. Sådana är villkoren för landets skådiselit på nationalscenen Dramaten - även känd som Guldsemlan.

Det känns som att hon siktar på mig och fotograf Mario. Alexandra Rapaport står och sular Twisters på publiken från Kungliga dramatiska teaterns scen. Vi sitter parkerade i mitten på bänk sex och har ingenstans att ta vägen så vi hukar i sätena.

– Men fånga då, väser hon.
Mario och jag sjunker ännu djupare ner i parkettfåtöljerna.
Farliga förbindelser handlar om den franska aristokratin precis innan revolutionsåret 1789. En degenererad adel som håller sig med etikett i stället för moral. Markisinnan Merteuil och hennes älskare, skälmen Valmont, manipulerar sin omgivning med sexuella intriger. Godisartilleriet som Madame de Volanges/Alexandra Rapaport beskjuter oss med är en av många referenser till den härskande klassens förfall tiden innan franska revolutionen: drottning Marie Antoinettes klassiska uppmaning till folket att i stället äta kakor om de nu inte har råd med bröd.
Finns det någon parallell till vår egen tid?
– Ja, det tycker jag. Ett stenkast bort på Stureplan. Det som hände på den tiden var att kungen tog tillbaka all makt och adeln fick bara behålla sina pengar. Så det enda de kunde göra var att roa sig. Typ vaska skumpa. Att inte vilja göra något av sitt liv tycker jag utmärker en stor del av samhället i dag. Tidningarna skriver om Kardashians. Jag träffade ett par tjejer häromdagen som pratade om att börja blogga för att bli rika. Det viktigaste är att synas och se ut.
– Så var det inte, med risk för att låta som en sur tant, när jag växte upp. Då sökte man bekräftelse för att man åstadkommit något. Man får gärna bry sig om sitt utseende. Jag är ju också väldigt fåfäng, det har du väl märkt? Men det är inte det viktigaste.

Alexandra Rapaport delar sin trånga loge på Dramaten med skådiskollegorna Amanda Ooms och Mia Benson.

De höga kraven på sig själv har Alexandra med sig hemifrån. Hon är uppvuxen i en akademikerfamilj i Bromma. Pappan var avdelningschef på Statistiska centralbyrån. Bröderna är ingenjörer. De konstnärliga anlagen har hon ärvt av mamma. När Alexandra var liten tittade de tillsammans på tevenyheterna som visade ett inslag från inspelningen av Astrid Lindgrens Madicken.
– ”Det hade kunnat vara du”, sa mamma. Och jag tänkte ”tvi vale”.
Alexandra var ”passionerat förälskad” i sin mamma. När hon skulle fylla nio gick den stora kärleken bort i cancer.
– Jag fick inte så mycket hjälp med att hantera det. Jag ville skydda min familj och bespara dem att behöva gräva i det. Det kändes inte heller som att det var så välkommet att klia upp såren. Det är klart att pappa skulle bli jätteledsen om jag var ledsen.


Man skulle lätt kunna tänka sig att pappan också bar på ett annat mörker. Han överlevde förintelsen och kom till Sverige som krigsflykting. Men den bakgrunden är inget som präglat Alexandras barndom.
– Min pappa är väldigt ljus och optimistisk. Han har inget ”Schwarze” eller vad man kallar det. Han är rustad för livet. Vi syskon har fått pressa hans berättelse från förintelsen ur honom. Nyligen fick vi honom att berätta sin historia för filmaren Gregor Nowinski. Vi sa att det bara är vi som ska se det och att han inte får censurera något.
Präglad var Alexandra däremot av den familjetragedi hon själv kunde minnas. Långt upp i vuxen ålder läste hon maniskt dödsannonser och var livrädd för att, inte hon själv, men någon hon älskade, skulle gå bort. Nu har hon, för barnens skull, släppt i alla fall den tvångsmässiga genomläsningen av morgontidningens minnessidor, så när som på något enstaka återfall.
– Det har påverkat mig mycket. Också för att jag konserverade det så länge.
Och hade det inte varit för tragedin hade Alexandra kanske dröjt sig kvar vid motviljan inför att bli någon typ av Madicken med tevepubliken. Men det var som att mammans död fick Alexandra att söka bekräftelse genom att ta plats och spela teater.
– Det var ett sätt att fylla tomrummet. En verklighetsflykt där jag slapp ta ansvar för mina uttryck. Det var ett substitut sprunget ur sorg, men som sedan vuxit på egen hand. Det är ingen drivkraft i dag.
Uttagningen till Ronja Rövardotter missade hon. I stället debuterade hon i teveserien Det blåser på månen. Hon fick spela den elaka tjejen Katrine Krantz.
– Jag fick inga anvisningar och fattade inte. ”Ska jag vara som på riktig eller?”. Det blev inte så bra.
Det publika genombrottet kom många år senare när Alexandra Rapaport spelade morsan Tina i Ella Lemhagens Tsatsiki, morsan och polisen 1999.
– Min femårige son blev inte superimpad när han såg den. Han tycker nog att det är läskigt att se mamma arg.
a8
Arg blev hon inte, däremot kanske förvånad, när Ulf Lundell skaldade om henne i en låt:
”Alexandra Rapaport kom gående genom lobbyn på Park Avenue Hotel, hon var minst lika vacker i verkligheten. Jag tog hissen upp till 10:an. Jag ville bjuda henne på middag efter showen.”
– Jag har aldrig träffat Ulf Lundell på Park Avenue Hotel i Göteborg. Det har han hittat på. Jag gick förbi honom på Biblioteksgatan i Stockholm en gång. Efter det skrev han ett brev till mig. Min dåvarande pojkvän tyckte det var jättekul. Min man Joakim har ramat in det och hängt upp det på väggen.
Inte ens på mer offensivt sexistiska gubbar – och teatervärlden rymmer en del sådana har man kunnat utläsa av skandalrubrikerna de senaste åren – kan hon förmå sig att bli så pass förbannad att hon vill hänga ut dem.
– Jag tycker mest att de är patetiska bakåtsträvare. Det är gamla hundar som måste lära om. Vi har blivit mycket bättre på senare år att samtala kvinnor emellan när något inte är okej. Det finns en ny generation bra killar också. För mig är det inte så komplext. Till dinosaurierna säger jag bara ”lägg av”.
Jag vill prata mer om dinosauriernas ovälkomna närmanden. Men Alexandra är osugen. Hon vill inte nämna några namn. Inte beskriva några situationer. Det är först ett par timmar senare, när vi ska fotografera henne för omslagsbilden, som hon bestämmer sig för att låta mig förstå vad hon pratat om – på riktigt.
Rapaport sveper in mot mig med sin 1700-talsblåsa och rycker mig till sig. Hon viskar något snuskigt i mitt öra. Jag hanterar inte situationen särskilt bra.
– Så säger gubbarna. Men det får du inte skriva, säger hon.

Helt i onödan. Jag är så omskakad så att jag inte uppfattat ett ord. Men jag förstår nog ändå vad hon vill säga: ”Lägg av.”

 

Rapaport rapido:

Aktuell: I Thomas Vinterbergs nya film Jakten och i pjäsen Farliga förbindelser på nationalscenen Dramaten
Familj: Maken Joakim Eliasson och två barn, pappa och fyra halvsyskon
Född: Den 26 december 1971 i Bromma i västra Stockholm
Tidigare känd för: Tsatsiki, morsan och polisen, Kronprinsessan, Drottningoffret, Nudlar & 08:or, Morden i Sandhamn
Genombrott på scen: Elektra på Uppsala stads­teater år 2001

TEXT: Aaron Israelson

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan