FAKTUM | 2017/01/24 Nyheter, Profilintervju

Hon är en berättare från betongen. Ett eko genom etern, uppväxt i en missbrukarfamilj. Alexandra Pascalidou är livrädd inför premiären på Stadsteatern i Göteborg och önskar att folk kunde ta livet på lite mindre allvar.

Stockholm. I publiken på kulturhuset trängs chefer från kultur- och idrottssektorn. Alexandra Pascalidou är kissnödig och har inte förberett något skrivet tal. Hon rättar till den puderrosa kostymen, harklar sig, penslar på läppglans.

– Jag orkar inte, jag vill hoppa av! väser hon genom ett leende. Konferencieren ropar ut hennes namn. Applåderna smattrar när hon med självsäkra steg kliver upp på scenen.

Den pondus hon utstrålar i dag har inte kommit gratis. Som representant för en främmande kultur och med föräldrar som inte kunde språket tvingades Alexandra tidigt att stå upp för sig själv.

– Jag spelar jättetuff. Att gå runt och verka cool är en roll jag tränat på, men jag är så ocool man kan bli! säger hon hest och skrattar.

Alexandra Pascalidou är en berättare med huvudet sprängfyllt av historier. Om förortsföräldrar som tar bussen till jobbet innan solen gått upp. Och nazistfester, taxichaffisar och ministermiddagar. Vid 31 års ålder hade berättelserna redan blivit så många att de räckte till en självbiografi. I Bortom mammas gata skriver Alexandra att hon har ”antiperistasis”. Uttrycket är grekiskt och innebär att man fungerar bäst när man möter motstånd. Som framgångsrik kvinna, invandrare, journalist och människorätts-aktivist är det något hon är van vid, men att folk delar sina innersta hemligheter med henne på tunnelbanan har hon fortfarande svårt att förstå.

– Av någon anledning har människor väldigt stort förtroende för mig. Jag har ingen aning om varför.

Alexandra Pascalidou föddes i en tvättstuga i Rumänien 1970. Ett år senare flyttade familjen till Grekland där mormor och morfar tog hand om henne medan mamma jobbade på garnfabrik tre timmar bort. Alexandra marinerades i mormor Sofias berättelser. Historier om andra världskriget, ondska och godhet, om de fattiga och de frihetskämpande som alltid förlorar. När familjen fem år senare flyr till Sverige hamnar Alexandra i Rinkeby. Då, innan parabolerna fått fäste i miljonprogrammets balkonger, var kultur synonymt med de Bruce Lee och Bollywoodfilmer som smugglades mellan hennes och kompisarnas lägenheter.

– För oss som växte upp med tomma bokhyllor var det kultur. Det var vi som gick med händerna på ryggen på Åhléns, för att ingen skulle tro att vi stal.

Biobesök, teatrar och konserter var det inte tal om. Så för att slippa trångboddheten hos familjen i Rinkeby gick Alexandra på kommunala gratisaktiviteter varje kväll. I dag står hon i kulturhuset på samma scen där hon en gång lärde sig dansa jazz. Förortsungarna har bytts ut mot en vit överklasselit. Alexandra är inte här för att dansa men hymlar inte med att hon känner sig malplacerad.

– När vi talar om kultur och kulturella förutsättningar handlar det om att råda bot på det jag kallar klasskomplex. Vi tror ofta att vi inte kan, förmår och klarar av att mäta oss med dem vi ser som någon typ av elit.

Journalist, författare, programledare och människorättsaktivist. Själv lägger Alexandra ingen större vikt vid titlarna hon får. Att bli ihågkommen som någon som bemöter andra med värdighet är viktigare än vad andra kallar henne.

Applåderna lägger sig och Alexandra stövlar ut på Sergels Torg. Knappar in en adress i telefonen och föreslår att vi promenerar till nästa möte. Hon påpekar att hon inte bär promenadskor, men klackarna tycks inte dra ner hennes tempo nämnvärt. Alexandra rusar mot rött utan att tveka, stannar upp mitt i gatan för att klappa på och krama om folk som passerar. Hon bjuder in en vän på fika, tackar en granne för en trevlig fest och tecknar med tydliga gester till folk att ringa henne. Till slut är vi framme vid Mentor Sveriges kontor, en ideell organisation som Alexandra nyligen inlett ett samarbete med. Här kommer hon i kontakt med ungdomar mellan tretton och sjutton år som behöver en vuxen förebild i livet.

”Hej det är Alexandra!” utbrister hon glatt mot porttelefonen och dörren öppnas med ett klick. Träningsvärken från gårdagens kampsportspass gör sig påmind när hon stövlar uppför trapporna.

– Satan, min rumpa! Jag gjorde hundra kickar igår. Ska ju alltid vinna allt jag gör. Går in och låtsas att jag kan, skrattar hon och gör en plågad grimas.

Efter ett helt års träningsuppehåll är det dock hög tid att komma igång inför föreställningen på Stadsteatern. Alexandra är taggad men debuten som skådespelare och dramatiker gör henne samtidigt vettskrämd.

– När jag fick erbjudandet i ett mejl garvade jag först. Tänkte ja, ja, folk säger så mycket saker.

När hon därefter blir bjuden till Göteborg tror hon att hon ska ”snacka med nån snubbe”. Men på Stadsteatern är hela ensemblen samlad. De väntar med spänning på att få höra allt om teatern. Alexandra får hjärtklappning. Hon är totalt oförberedd. Det enda som dyker upp i huvudet är minnesbilderna från hennes senaste resa, besöket på strippklubben i Aten. Planlöst börjar hon måla upp scener från det grekiska dansgolvet tills någon plötsligt avbryter och säger tack.

– Jag tänkte att de kommer ringa mig och säga ”du kan dra åt helvete din jävla nolla”.

I stället ringer chefen några dagar senare och förklarar att hon är ett geni. Alexandra drar efter andan.

– Jag tänkte, vad pratar han om?!

Sedan blir hon lovad att medverka på ett villkor – att hon själv står på scen.

Alexandra åker hem till Stockholm. Får två deadlines. Kraschar båda. I sin vildaste fantasi kan hon inte tro att hon ska skriva teater för Stora Scenen i Göteborg.

Den 17 maj är det presskonferens. När hon återigen kliver upp på scenen är manuset fortfarande blankt.

– Men jag är bra när det gäller. Pistolen mot huvudet, det är då jag levererar, säger hon och tecknar en revolver mot tinningen.

Sedan börjar hon berätta, gripande och med inlevelse. Känner hur hon kan röra vid publikens känslor. När hon går av scenen kommer en kvinna fram. Hon kallar Alexandra ”fantastisk” och ”geni”. Alexandra har ingen aning vem kvinnan är tills hon presenterar sig.

– Eva Bergman. Ingmar Bergmans dotter. Jag bara ”okej, nu är det slutskämtat.”

När Alexandra lämnar Göteborg är det för att skriva manus på riktigt. Hon drar till Aten. Skriver, festar, röker, skriver. Det går en vecka, sedan är hon klar.

– När jag kom hem gick jag på Bokmässan, nån finmiddag med Patti Smith. Jag passade på att fråga några dramatiker där hur lång tid det tar att skriva ett manus.

Dramatikerna var överens. Manusförfattandet tar mellan ett till två år.

– Det kan ju inte vara möjligt att jag spottar ur mig ett jävla manus med vänsterhanden på en vecka! säger Alexandra och gör ett skräckslaget ansiktsuttryck.

Hon mår illa. Orkar inte slutföra artiklarna hon påbörjar. Stadsteatern har gett klartecken för hennes manus men Alexandra vill ändra allt. De har sagt nej. Hon har redan kraschat tre deadlines och måste förstå att teater är teamwork.

– Kanske blir jag hängd över Poseidon, vad vet jag! skrattar hon och slår ut med armarna.

På tunnelbanan mot Mariatorget pratar Alexandra högt och ljudligt, men när hon får syn på en kvinna längre bort blir hon plötsligt tyst. En mössa är nedtryckt över den rosa snedluggen. Blicken är olycklig och desperat. Metodiskt stannar hon till vid varje passagerare, förklarar att hon är nitton år, utan pengar och bostadslös. Med darrande röst ber hon om hjälp. Passagerarna svarar med tystnad. Deras blickar är fastlåsta vid telefonernas skärmar.

– Klimatet har hårdnat. Jag hade det jävligt tufft under min uppväxt, men jämfört med hur många lever i dag var det världens smekmånad, säger Alexandra.

Själv ser hon hur välfärdssamhället rustas ner, samtidigt som globaliseringen lämnar människor stående vid vägkanten.

– Det är därför så många söker tillflykt till olika populistiska, rasistiska och extremistiska grupper. De vill hitta snabba lösningar på stora komplexa problem.

De senaste månaderna har hon funderat mycket på ordet misslyckande. Den negativa klang som ordet bär med sig.

– Anledningen till att vi dömer andra är att vi är så hårda mot oss själva. Vi ska vara så perfekta. Människor måste få en andra och en tredje chans. Det gäller även de hemlösa. De som säljer er tidning. Vem som helst kan hamna i backen i dag.

Under inspelningen av dokumentärserien Vi kallas tiggare kom hon i kontakt med några av dem som dagligen utsätts för rasism, förakt och förtryck. De kallade Alexandra ”hon som skrattar hela tiden”.

– Folk fattar inte att människor som lever i djup misär inte går omkring och surar hela dagarna. Men de har fan mer humor än många rika jag har träffat.

Ironi och sarkasm är möjligen positiva karaktärsdrag bland gemene man, men för många av dem Alexandra möter är humor snarare en överlevnadsstrategi.

– Folk är så uptight. Som att någon kört upp något i arslet på dem om ni ursäktar. Om vi enades om att ta oss själva på mindre allvar i det här landet skulle vi komma väldigt långt.

Alexandra blir tyst. Hon funderar ofta på hur hon vill bli ihågkommen.

– Som en rasist, sexist, homofob? Eller som någon som gjorde sitt bästa för att möta andra med värdighet, oavsett vilka de är? Vi får bara ett liv. Varenda dag spelar faktiskt roll.

Det händer att folk ifrågasätter Alexandras energinivå. Hennes vänner undrar hur hon egentligen orkar. Ena dagen föreläser hon för EU-kommissionen i Bryssel, nästa flyger hon helikopter med inrikesministern. Träffar Nobelpristagare i Grekland, hänger med HBTQ-aktivister i Georgien, samtidigt som hon håller i galor, skriver böcker, är mentor, ambassadör och organiserar resor. Alexandra misstänker att hon har någon form av diagnos, men vad som driver henne är något annat.

– Jag har en motor i baken. Jag är inte extraordinärt begåvad. Problemet är att jag kastar mig upp ur sängen på morgonen för att jag tycker att livet är så jävla roligt!

Men prestationskravet är också en piska. Ibland får hon känslan av att det hon gör inte räcker till. Lutheranen på axeln påminner henne ständigt om att göra mer.

– Att kunna hjälpa andra ger mitt liv mål och mening. Men mitt stora bekymmer är att jag har ett barn som växer upp på ett helt annat sätt.

Själv var Alexandra ett barn som växte upp med en pappa som är fönsterputsare och aldrig läst en bok i hela sitt liv. Alkoholmissbruket gjorde att han en vacker dag fick flytta till ett boende för missbrukare i Rinkeby. Som sjuåring drömde Alexandra om att bli elitgymnast. När hon tränat i lekparken tillsammans med pappa brukade hon svalka sig i plaskdammen. De andra papporna omfamnade sina barn med stora frottéhanddukar. Alexandras pappa beordrade dottern att springa sig varm runt bassängen. Beröm var inget han strösslade med och ibland var han hård, men Alexandra sprang alltid snabbt ifrån sina tårar.

– Jag växte upp i en missbrukarfamilj men det har lärt mig så fruktansvärt mycket. Jag är inget geni. Om jag lyckats ta mig hit kan vem som helst.

För Alexandras åttaåriga dotter är det lika självklart att gå på teater som att följa med mamma på volontärprojekt och laga mat till heroinister. Alexandra vill att hon ska förstå att det finns människor som lever under broar. Men som journalist kommer hon också i kontakt med helt andra människor. Kontrasterna i samband med inspelningen av dokumentärserien Riket.

– Jag har träffat folk i Stockholm som bor i våningar på 300-400 kvadratmeter, där värdinnan säger att hon är lite trångbodd!

Alexandra slår ut med armarna.
– Visst får folk vara rika. De får vara vad de vill, men det finns en gräns. Att skillnaderna är så stora är oanständigt.
Hon är inte politiker och kommer sannolikt aldrig gå med i ett parti. Ändå ser hon allt som politik.
– Vad jag handlar, hur jag handlar, vad jag käkar, vad jag sätter på mig för kläder. Min teater är politik. Den kommer att påverka samhället. När människor går därifrån kommer en mängd poletter ha trillat ner. Då har jag lyckats.

Röster om Alexandra Pascalidou

”Redan som 13-åring var Alexandra en kämpe. I dag argumenterar hon med hjärtat på rätta stället i både radio, tv och press. Jag är innerligt glad över att hennes röst hörs. Den är viktig!”

Gunilla Lundgren är författare och ledde en skrivarverkstad i Rinkeby när hon träffade Alexandra första gången. I dag bor de på samma gata och hejar regelbundet på varandra.

 

”Under inspelningarna började hon intervjua folk innan fotografen fått kameran ur bilen! Alexandra vågar ställa vilka frågor som helst till vem som helst, och närmar sig människor med självklarhet oavsett om de tigger eller är ministrar. En och annan programledare hade tvekat inför att sova på golvet till en offentlig toalett i Borås, eller att hoppa in i en överfull skraltig minibuss till Rumänien … men inte Alexandra!”

Lisa Jarenskog, producent för serien ”Vi kallas tiggare”

Alexandra Pascalidou om …

… kreativitet

”När jag är jättekär är jag helt värdelös. Då skapar jag inget bestående. Det måste göra lite ont. Någonting måste göra mig arg.”

… pensionen
”Jag ska surfa hela dagarna. Stå på stranden och käka mango. Hur mycket behövs om man bor på en ö och går omkring i sarong?”

… teatern
”Att arbetsprocessen skulle ge mig såhär mycket ångest trodde jag inte. Blir jag slaktad kan jag bara tänka ”skriv bättre själva era muppar!”

… mod
”Jag är inte modig. Det här med teatern är inte ens dumdristighet. Mod är att ställa sig upp mot mörka krafter. ”

… nya ord
”Lärt mig kollationering. Det är när andra människor läser mina ord och tolkar dem som de vill.”

… choklad
”Det äter jag varje dag. Ibland en hel kaka om dagen. Mörk choklad alltså. Oftast.”

TEXT: ELEONOR BROMAN

BILD: PER ENGLUNDskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR