FAKTUM | 2016/02/12 Profilintervju

På äldre dar har Jan Guillou börjat fundera på manlighet. Eller snarare gubbighet. Samtidigt förbereder han sig för den allra sista jakten.

I den stora Östermalmsvåningen hänger en tavla av konstnären Leif Zetterling. Den föreställer en käckt leende Jan Guillou i bar överkropp med en medalj hängande på bröstet. Är det verkligen så att Jan Guillou har en satirisk tavla av sig själv på väggen?
Förvånat ser han på mig.
– Men det är väl självklart!
Och så är det kanske. Men Jan Guillou har inte riktigt gett bilden av att vara en man med självdistans.
Från det att han öppnar dörren med glasögonen på nästippen och sedan traskar in i ett stort rum, slår sig ner i den gröna lädersoffan, stryker handen genom det vitgråa håret och gör tecken åt mig att starta frågebatteriet och sedan istället själv börjar förklara bakgrunden till senaste romansviten om familjen Lauritzen, tar det knappt två minuter. Sviten ska sträcka sig fram till den 11 september 2001, hittills har fem böcker blivit klara. Kanske är det sex kvar, han vet inte riktigt. Tanken var att han skulle börja skriva i november.
Men nu ska Jan Guillou åka till Tanzania istället och bo i bushen i tre veckor.
– Förmodligen blir det min sista jakt, jag börjar bli gammal.
Det hänger en del jakttroféer av djur med horn på väggarna i våningen. Givetvis är det han själv som skjutit dem. Safari Club International, den världsomspännande organisation med vilken Jan Guillou jagar, har flera utmärkelser. När han berättar om medaljen du får om du skjuter alla typer av pygmeantiloper är det som att höra en vinylsamlare prata om olika obskyra skivor.
Jag påpekar att det låter som manlig fåfänga eller manlig nördighet. Han tystnar.
– Det är det nog också, säger han och ler stort med ögonen.
– Men jag har den.
Det är ett väldigt manligt svar och väldigt mycket Jan Guillou. Han säger sällan ”kanske” eller ”ibland” när han uttrycker en åsikt.
Han slår fast. För något år sedan pratade jag med honom efter ett teveprogram. Redaktionen och gästerna slappnade av under enkla former i en soffgrupp med ett glas vin efter sändningen. En av de närvarande var upptäcktsresande och när denne började prata om isbjörnars farlighet, spetsade herr Guillou öronen, lämnade ögonblickligen den diskussion om Mellanöstern han befann sig i och vände sig mot upptäckaren.
– Du har fel.
Mannen som rest bland björnar opponerade sig och menade att han faktiskt bott på en av polerna i flera veckor. Jan Guillou tittade på honom kort och sa sen.
– Det betyder faktiskt ingenting.
Efter det pratades det inte mer om isbjörnar.

”Vi är skapade för jakt”
Jan Guillous jaktintresse grundar sig i en vilja av att vara i naturen. När jag invänder att man kan vara i naturen utan att skjuta djur håller han med.
– Men människan är konstruerad på ett visst sätt. Vi är skapade för jakt. Om jakt och jaktlag inte finns, uppfinner vi någonting som liknar det. Som fotboll, det är ju en form av jaktlag. Många män i grupp som gör saker tillsammans, säger han men erkänner samtidigt att han har ständiga moraliska bryderier kring att skjuta ihjäl djur.
– Jag har fått tumma på principerna, säger han och menar i nästa andetag att hans jagande i Afrika är någonting annat. Där handlar jakten om att bevara djurlivet. Den som jagar måste betala för sig och pengarna går till att skydda hotade djurarter.
– Som jägare i Afrika är jag en god affär. Jag jagar utvalda djur tillsammans med guider och företrädare för myndigheterna. När länder i Afrika förbjuder jakt måste folk försörja sig på annat sätt. Till exempel genom tjuvjakt som är förödande för både djurlivet och ekonomin eftersom turismen drabbas.

Börjar en ny Jan Guillou skymta fram? Senaste boken Blå Stjärnan har hyllats från feministiskt håll för sina kvinnoporträtt. Författaren själv hävdar att män ju egentligen är väldigt lättledda.

Lättledda män i ny roman
Om den gubbighet Guillou ofta anklagas för handlar om kvinnosyn och en brist på självdistans, kan man få intrycket av att något har hänt. Börjar en ny Jan Guillou skymta fram?
I senaste boken Blå Stjärnan är huvudpersonerna två kvinnor, en av dessa är spion och går ibland sängvägen för att få fram information. I de partierna raljeras det om just manlighet och han har fått oväntat beröm för sina kvinnoporträtt.
Boken har till och med kallats feministisk och genial i Lundströms bokradio, där Jan Guillou och feministikonen Ebba Bratt-Wittström möts. Hon pratar lyriskt om hur Jan lyckats beskriva kvinnors blick på män och hur han ser kvinnoföraktet och tafsandet. ”Jag är väldigt uppiggad måste jag gruvligt erkänna”, säger hon.
Därefter utsätts lyssnarna för högläsning av de explicita sexscenerna.
Jan Guillou sitter i soffan och ler sådär sfinx-aktigt som när ämnet kommer på tal, nöjd med sakernas tillstånd.
– Ja, för 30 år sedan hade jag nog haft en del problem med dagens version, säger han och skrattar och menar att han idag kan se hur manligheten ibland är rätt fånig.
– Män är ju väldigt lättledda egentligen. Det finns en passage i boken som handlar om en mans organ och hur han ser på det. Det tycker jag är väldigt roligt. Vi män tror gärna vi är mer än vad vi egentligen är, säger han och skrockar patenterat återhållsamt.

Köerna av nyfikna läsare tar aldrig slut på Bokmässan. Till vardags skriver han ett visst antal sidor, slutar mitt i en mening och fortsätter där nästa dag. Idén till serien om släkten Lauritzen kom från hustrun under en svamprunda.Sin vana trogen är Jan Guillou på Bokmässan i Göteborg i september. Och som vanligt vill signeringskön aldrig ta slut. Jag har fått ett löfte om ett andra möte och min plan är att få Jan Guillou att utveckla det där med manligheten och den eventuella självdistansen. Det går sådär. Till slut flyr vi bakom en monter där Jan Guillou omgående häller upp en cola och tar en näve nötter. Han gillar bokmässan och att möta sin pub­lik. Efter bokmässan blir det landets bibliotek. Lyriskt pratar han om intresserade människor på landsbygden. Däremot irriterar han sig alltmer på de han kallar för hästflickor. Han utvecklar liknelsen; som en ridande kofösare på häst möts han av unga hästflickor. Dessa har synpunkter på hans hållning i sadeln.
– Det handlar om skrivande. De där hästflickorna har utbildats i litteraturvetenskap och anser sig veta vad riktig litteratur är, något som de anser att jag inte sysslar med. Med en bråkdel av den erfarenhet jag har tycker de sig veta bättre. Det retar mig.
En ny näve nötter åker in i munnen.
– Jag nämnde för dig att jag föreläst på de flesta institutioner i Sverige. Men givetvis aldrig på den litteraturvetenskapliga.
Att gå och lida för konsten är inte Jan Guillous grej. Och det disciplinerade författarskapet har alltid resulterat i många läsare. Han skriver ett visst antal sidor varje dag, slutar mitt i en mening för att nästa dag återuppta arbetet.
Bokserien om Lauritzons var ingenting som Jan Guillou, manligt och under stor vånda, värkte fram. Det var hans fru, förläggaren Ann-Marie Skarp som kom med idén i svampskogen.
– Den där mytbilden av författande är ju skapad av män som egentligen inte har något att säga, säger han.
– Efter stor vånda sätter de sig ner och skriver en bok som handlar om en medelålders man som befinner sig i en kris.
Han är tyst en stund.
– Den sortens ”författare” har väldigt lite gemensamt med Balzac, Zolá eller Dostojevskij.
Hans egen bokserie om 1900-talet har fem, sex böcker kvar innan den är avslutad. Idag är han 71 år.
– Jag kanske har 10-15 år kvar att leva, vilket innebär att jag måste rappa på för att bli färdig. För det vill jag gärna.
Han tillägger:
– Fast det vore ju högst olyckligt om man fick en hjärtattack när man var på sista kapitlet i bok nio.
Att få ihop figurer med världshistorien, och skapa en berättelse av det, var något som sysselsatte Jan Guillou länge. Ungefär som ett flaskskepp eller modelljärnväg äldre män pillar med om kvällarna. Vår tids historia är något han hela tiden återvänt till.
Jan Guillous romanfigur Hamilton var konstruerad för kalla kriget. Perioden mellan 1986-1996 var ju fantastisk i den bemärkelsen: muren föll och Sovjetunionen kollapsade. Det fanns helt enkelt utrymme för ett sådant smalt ämne som underrättelseverksamhet.
Därefter kommer kriget mot ”terrorismen”.
– Då passar Arn bättre in. Det är ju där hela den frågan börjar. Ska man förstå mänskligheten är kunskapen om vår historia väldigt viktig. Det är lätt att tro att vi inte bryr oss om historien. Vi verkar vara på väg emot ett slags fasciststats-tänkande som på 30-talet, säger han.
Med stringens och på sedvanligt välargumenterade Guillou-manér kopplar han ihop invandringsfrågor med dagens, enligt hans mening, konstruerade terroristskräck.
När jag frågar var hoppet för mänskligheten finns, blir Jan Guillou för första gången tyst på riktigt.
Han tänker länge, en bil passerar på gatan nedanför. Sen suckar han.
– Ja, när absurditeten går så långt att det till slut blir ­uppenbart för tillräckligt många människor. Vi är inte där än. Tyvärr måste alltså allting bli sämre innan det blir bättre.

Chock att Vietnam vann
Jan Guillou var aktiv i vänstervågen. Ett tag var han till och med maoist. Han tycker att världen var enklare då. Skarven mellan 60- och 70-tal födde ett socialt engagemang som många idag menar har försvunnit.
– Fram till 1975 pågick ett av världens mest idiotiska krig, nämligen USA:s krig i Vietnam. Man napalmbombade miljontals människor baserat på en orimlig politisk hypotes. Det var ett väldigt enkelt ställningstagande för gott och ont, oavsett vilken bokstavskombination vänstermässigt man än var med i.
Då kunde man till och med vara kristdemokrat och vara emot Vietnamkriget.
– Det var inte svårt. Till vår bestörtning vann Vietnam. Det ingick inte i planerna. Den svenska vänstervågen tar således slut den 1 maj 1975. Efter det fanns det inget att enas kring.
Jan Guillou ser Vietnamkriget som en tydlig markör i mänsklighetens enklaste fråga. Den om gott och ont. Idag är det rörigare.
– Vi kan inte gärna demonstrera för den muslimska världen. Den innefattar Saudiarabien och IS, sådant som är vidrigt. Denna rörighet i frågan gott och ont skapar en slags politisk förlamning. Speciellt utifrån någon slags vänsterståndpunkt, det är ju enklare för Jimmie Åkesson som kan haka på.
Han säger att han fortfarande idag står till vänster om vänsterpartiet.
Du lever inte som en proletär idag?
– Nej, det beror på att jag har så många läsare.
– De har förändrat min inkomstsituation. Jag har löst det genom negativ skatteplanering. Jag ger bort två tredjedelar av mina inkomster till olika saker som skatt och välgörenhet. Fast det är svårt att få upp skatten numera efter de här borgerliga åren. Men med en viss ekonomisk fingerfärdighet så går det.

Har lärt sig ta stryk
Jan Guillou är ingen person som gödslar med känslor när han pratar om sig själv. Han tittar inte bakåt, han känner sig nöjd över de 46 böckerna han redan skrivit, förutom teve- och manusbearbetningar. En av förklaringarna till de många gånger rätt känslokalla resonemangen och hans totala oräddhet att ge sig in i debatter finns i uppväxten. Den numera välkända historien om livet på internatskolor och en misshandlande styvfar har gett Jan Guillou tjockt skinn.
Han har lärt sig ta stryk. Och ge stryk.
Under våra samtal blir han egentligen bara känslosam vid ett tillfälle. Det är när han berättar historien om hur hans dotter, tv-producenten Ann-Linn Guillou, bjöd ut sin far på middag för att hon hade ”något viktigt att berätta”.
– Vi åt och hon sa ingenting och jag tänkte vad är det nu? Vad är det som har hänt?
Den faderliga oron stegrades när de efter middagen tog en planlös promenad och dottern fortfarande inte tog bladet från munnen.
Till slut kröp det fram att dottern var kär. Kärare än hon någonsin varit förut. Jan Guillou kände raseriet växa magen.
– Det var ju helt uppenbart att hon gått och kärat ner sig i en sådan som jag. En man mycket äldre än hon själv. Typ Göran Skytte. Jag krävde att få veta vem det var så skulle jag söka upp den jäveln och slå honom på käften, säger Jan Guillou och slår högernäven i bordet så att nötterna hoppar.
”Vem är han? Ut med språket!” Dottern stannade upp och vände sig mot sin far. ”Det är ingen han. Det är en hon.”
Då blev Jan Guillou faktiskt mållös en kort stund. Därefter lättad.
– Jag skrattade länge och sedan var den saken klar.

• Namn: Jan Guillou
• Yrke: Författare
• Ålder: 71 (fyller 72 i januari)
• Familj: Gift med Ann-Marie Skarp sedan 2010. Pappa till Ann-Linn Guillou och Dan Guillou (var tidigare gift med Marina Stagh).
• Aktuell: Med boken Blå Stjärnan, femte delen i romansviten om Det stora århundradet.
• Karriär: Journalist, debattör och författare. Skrivit över 40 böcker. 1973 blev Guillou rikskänd när han tillsammans med kollegan Peter Bratt i den så kallade IB-affären avslöjade att det i Sverige fanns en hemlig organisation inom underrättelsetjänsten som riksdagen inte kände till. Avslöjandena ansågs skada rikets säkerhet och Guillou, Bratt samt deras källa, den tidigare underrättelseagenten Håkan Isacson dömdes till fängelse för spioneri.

Varit programledare i teve för bland annat Rekord Magazinet. Flera av hans böcker har blivit filmer och teveserier.
• Gillar: Jakt och intresserad bokpublik.
• Gillar inte: Förståsigpåare kring vad som är bra eller dålig litteratur.

 

TEXT: Mats Lerneby

BILD: Per Englundskriv ut sidan