FAKTUM | 2015/12/22 Ledare

Vi förlovade oss på Samos. På den strand dit flyktingarna kommer efter skräckfärden över mörkt vatten låg vi nyförälskade och varma och doppade oss i ett blått, snällt och varmt hav.

Vi var i paradiset.

Tyckte vi.

På tv:s sjöng Lisa Nilsson häromkvällen frasen ”du vet att det är en galen värld”. Texten är Niklas Strömstedts och 25 år gammal. Den där galna världen är närmare idag, den har kommit hem till oss trots att den fanns redan då, bara lite längre bort.

Det är lätt att känna att allt det blir för mycket. Flyktingarna vars liv består av kris och trauma, terroroffren, tiggarna, fattigdomen, de som mår dåligt, alla utan hem, de som inte får sin röst hörd.

En vän sa att det inte går att omfamna allt. Men att en människa kan göra något. Det är trösterikt.

Men frustrationen att inte räcka till finns där. I alla fall för mig, både i det personliga och som medborgare i Göteborg, i världen – just nu.

Gör jag någon nytta? Vilka uppoffringar är jag beredd att göra som påverkar mitt vardagliga liv för att göra världen lite bättre för någon?

Jag vet inte. När jobbdagen är slut sitter jag där med lite dåligt samvete att jag inte orkar mer.

När Staffan Heimersson får frågan vad han är rädd för är det lätt att tänka tanken att mannen skulle ha varit rädd att dö i några av de 34 krig och konflikter han bevakat.

Men nej, han är också rädd att inte räcka till.

Men inte i första hand för att rädda världen, utan för att förlora första platsen på fältet som den bäste reportern. Kanske är det samma sak för honom.

Men mellan raderna i Mats Härds intervju går att utläsa en rädsla för ålderdomen. Att kampen att vara bäst så småningom naturligtvis förloras mot kroppens åldrande.

Ett tillstånd vi inte kan göra så mycket åt.

Och kanske är det där källan till kraftsamling finns. Att identifiera de saker vi inte kan göra något åt, för att urskilja det vi just nu orkar med – och fokusera på det där vi kan göra skillnad.

2015 har varit ett mycket speciellt år – globalt, inrikespolitiskt, för stat och för varje kommun som ska ta sitt ansvar för de asylsökande.

Men vi kan inte bara lita på att myndigheterna löser allt.

2015 var det år när Sveriges ideella krafter visade var skåpet ska stå. Så många enskilda och spontanuppkomna sammanslutningar som stod upp, fixade, välkomnade och gjorde de där omprioriteringarna i sina liv som jag inte mäktat med.

2016 bär sina utmaningar. Konflikterna i världen kommer att bli fler. Flyktingarna kommer inte att bli färre.

Min nyårsönskan är att alla goda krafter orkar hålla i.

Och att vi håller om varandra om varandra när det blåser kallt, för att citera Mauro Scoocco.

TEXT: Sarah Britz

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR