FAKTUM | 2015/12/22 Ledare

”Att han kunde göra så mot sina föräldrar”. Det viskades i villakvarteret dagarna före julafton. Plogbilarna hade format meterhöga snökarmar och gatubelysningens runda sken skapade ömsom ett runt vitt sken, ömsom ett skrämmande mörker längst med vägen. Jag gick i ljuset, sprang i det svarta.

Han som bodde där skolbussen alltid stannade, var död.

Han hade tagit livet av sig.

Skjutit sig i källaren med pappans gevär någon dag innan julafton.

”Att han kunde göra så mot sina föräldrar”.

Så ung jag var kände jag att något var fel i hela efterspelet av den unge killens död, han som bara var några år äldre än jag själv var.

Kanske förstod jag redan då att den som tar sitt eget liv inte gör det för att straffa någon annan. Den som tar sitt liv mår mycket, mycket dåligt. Kanske känner att man inte vill dö, men inte heller orkar leva, som Ann Heberlein sagt.

Som journaliststudent fick jag lära mig att inte skriva om självmord. Det fanns en spridningseffekt, sades det. Idag är det ingen sanning längre för verkligheten är lite mer komplicerad än så.

Bland annat att det är viktigt att tala om.

Men fortfarande lever skammen, den som blev så tydlig då ingen vuxen opponerade sig mot tron på att en tonårings motiv att ta livet handlade om hur mycket han brydde sig om sina föräldrar. Det kanske han inte gjorde, han kanske hade goda skäl men jag tror att motivet var något helt annat.

Förr var det ett brott att ta livet av sig. Straffet var en utebliven begravning.

Kyrkan utfäste domen eftersom det bara Gud som fick avgöra vem som ska leva och vem som ska dö.

Självmördarna kallades för avfällningar och det var först efter 1908 års lag om borgerlig begravning kunde de få plats på kyrkogården och få en ”hederlig begravning”. Fram tills dess brändes de och begravdes ”i stillhet” – ett straff som också drabbade avrättade brottslingar.

Idag straffar vi inte den som tar livet av sig. Men det är fortfarande svårt att prata om självmorden trots att de som dör i trafiken är färre.

Självmord är den ledande dödsorsaken bland män mellan femton och 44 år. Antalet unga som tar livet av sig sjunker inte trots att trenden i de andra åldersgrupperna är nedåtgående.

Sjukvården satsar inte miljontals kronor på att fysiskt eller psykiskt förhindra självmorden.

Tvärtom. Det är det möjligt att ta livet av sig inne avdelningarna och från och med 1 januari 2016 behöver vården inte anmäla sig själva om självmord skett i samband med vården. Anna Wallenlind-Nuvungas starka reportage om Klara beskriver hur vården inte lyckades skydda henne från sig själv. Frågan måste ställas: Hur hade Klaras och de andras död kunna förhindras?

TEXT: Sarah Britz

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR