FAKTUM | 2015/12/15 Nyheter

 

Maria vårdades på Sahlgrenska när Klara, som var inlagd på samma avdelning, tog sitt liv. Ingen av patienterna fick någon information om vad som hade hänt. Inte heller något stöd, trots den uppenbara risken för smittoeffekter. Vi fortsätter vår granskning av psykiatrin, läs mer i månadens Faktum.  

 

Maria var fortfarande kvar på sitt rum när hon hörde “världens tumult”. Hon trodde att det var bråk i korridoren, ibland kunde det bli stökigt när en patient blev bältad. Det var lördagsmorgon i slutet av februari och Maria var inlagd på en av Sahlgrenskas psykiatriska avdelningar på grund av återkommande depressioner och ätstörningar. De var 12 patienter på avdelningen. Maria stannade i rummet tills det hade lugnat ner sig. När hon kom ut fanns det sjukhussängar i korridoren och möbler hade flyttats.  

– Det märktes att något allvarligt hade hänt, men personalen sa inget. Jag fick prata med de andra patienterna för att få reda på vad som hänt och förstod att en medpatient hade hängt sig. Alla var ganska upprivna och skakade och vi försöka pussla ihop informationen för att bilda oss en uppfattning. 

 Fick ni någon information senare? 

– Nej, ingen alls, de sa att det handlade om sekretess. Vi visste inte ens om hon hade lyckats eller inte. Jag tror att det hade blivit lugnare om vi hade fått information. 

 Vad tänkte du när det hände? 

– Jag trodde inte att detta skulle kunna hända inne på en avdelning. Jag har haft vänner som varit inlagda och jag har alltid trott att det varit en säker plats, att nu kan jag slappna av. Jag hade ingen aning om det inte var första gången. 

 Hur var stämningen efteråt på avdelningen? 

– Alla var uppskakade och mådde sämre. Vi patienter fick ta hand om varandra.  

 Effekterna av att en medpatient begår självmord eller gör ett självmordsförsök kan avläsas i ett annat fall från 2014. Då fick en patient stark ångest och försökte själv ta livet av sig strax efter att en patient på samma avdelning försökt hänga sig.  

 

Fick inte gråta

En annan före detta patient, Walle Zapata Walldén, som också varit inlagd på affektivas avdelningar 2010, var med om två självmord med bara tre månaders mellanrum. Vid båda tillfällena blev de informerade om vad som hade hänt, men inget mer. Inget stöd, ingen hjälp. Snarare tvärtom. 

 – Personalen sa åt oss att vi inte fick sitta och gråta på avdelningen, att vi var tvungna att gå in på våra rum, annars skulle vi trigga varandra. Vi blev dessutom bokstavligen uppmanade att inte prata om det som hänt, trots att många var väldigt berörda.   

– Jag sprang och spydde efter vi fick reda på vad som hänt. 

Precis som flera andra på avdelningen var Walle också inlagd på grund av självskadebeteende och självmordstankar. Den unge man som dog hade Walle inte en nära relation med, men de hade haft en del samtal. 

– När man träffar människor på en psykiatrisk avdelning slopar man det ytliga kallpratet och lär känna varandra fortare.  

Efteråt har Walle haft en del kontakt med mamman som anmälde sonens dödsfall. Sonen hade tydligt signalerat till läkarna att han var rädd för vad han skulle kunna göra mot sig själv. Han hade bland annat vädjat om att få sin rätt till frigång indragen och att saker han planerade att skada sig med skulle tas ifrån honom.   

I det andra fallet var personalen mer empatisk efteråt, men fortfarande fick de inte några samtal eller någon terapi för att bearbeta det som hänt. När de ville prata om det, bytte personalen ämne. Den andra gången blev Walle snarare arg än bara ledsen och frågade personalen; “Hur kan detta få lov att hända igen?” “Hur ofta händer det här?, men fick bara svävande svar att det inte var så vanligt.  

– Det var fint och nybyggt på avdelningen när jag blev inlagd och jag kände mig säker. Sedan händer det här. Du är ju där för att du inte kan ta ansvar för sig själv. När du sedan märker att personalen inte lyckas skydda patienterna, då blir du rädd. Jag vet att mina föräldrar också kände det tydligt. 

– Jag har haft svårt att ta emot vård efter de här händelserna, det har blivit ett trauma, säger Walle.   

 

Rutiner har inte följts

Tobias Nordin, verksamhetschef för Psykiatri Affektiva, den delen av psykiatrin där självmorden ägde rum, framhäver att det finns rutiner för den här typen av händelser och att patienterna ska få både information och stöd. Varför det inte skett i det fallet som Maria beskriver, kan han inte närmare kommentera, men det skulle kunna bero på tidpunkten för självmordet.   

– Vi brukar samla patienterna och tala om att nu har en allvarlig händelse skett, sedan observerar vi hur de reagerar på det och vad de har för behov av stöd. Min erfarenhet är att det brukar fungera om ordinarie personal är på plats, säger Tobias Nordin.   

Det finns en nyskriven rutin från juni 2015 som anger hur personalen ska agera i en sådan här situation. Skrivna rutiner är extra viktigt när inte ordinarie personal är på plats, men han menar att det fanns liknande rutiner även innan den nya
rutinen kom till.

 

Frågade sällan hur man mådde

Maria som var inlagd när en annan patient, Klara, hängde sig, anser att det borde finnas en närmare kontakt mellan personal och patienter. Att personalen borde ha bättre koll på patienterna för att kunna upptäcka om någon är väldigt självmordsbenägen. 

– Personalen frågade sällan hur vi mådde, de hade inte tid att prata. Man fick jaga dem om man behövde hjälp. Det kändes som om jag bara satt och väntade på att någon skulle se hur dåligt jag mådde.  

Hon berättar också att det var många olika personer på avdelningen. En del kom från en bemanningspool och var bara där en dag, andra var återkommande. Hon säger att det bara var ett fåtal som hon kände att hon kunde prata med. 

Vad berodde det på att de inte hade tid tror du? 

– Ibland fick jag känslan av att de var underbemannade, men ibland undrade jag bara var de var om de satt i fikarummet, eller vad de gjorde, säger Maria. 

Maria blev ändå bättre när hon var inlagd. Hon gick upp i vikt, fick en medicin som fungerade, det gick åt rätt håll. “Det var nog nödvändigt att jag hamnade där just då”. Men samtidigt säger hon att hon avskydde varje sekund. 

– Det jag var mest chockad över var att jag inte kände mig som en människa längre, jag hade inte makt över något och det kändes förnedrande. Jag fick inte göra något, på nåder fick jag ta en cigarett. Samtidigt visste jag att de kunde dra in mina fem minuter, när som helst kunde den lilla friheten också försvinna.  

 

Skrämd till bättring

Maria fick dessutom inte röra sig eftersom hon inte fick göra av med några kalorier. Hon satt dag ut och dag in och kände ofta att hon bara hade velat ta en kvarts promenad för att skingra tankarna lite. Hon träffade ingen terapeut trots att hon var där fem veckor. Hon träffade sin läkare en gång i veckan. Det var i stort sett bara förvaring, säger hon.  

– Vi skulle ge en bättre vård om vi hade fler i tjänst, inte bara läkare och sjuksköterskor, utan en större närvaro av till exempel psykologer, kuratorer, arbetsterapeuter och fysioterapeuter, medger Tobias Nordin. 

Men för Maria och andra patienter vi pratat med handlar det inte bara om bemanning, utan också om attityder.  

– Jag kände att jag hölls inlåst och väntade på ingenting. Om jag blir sjuk igen, skulle jag inte acceptera att läggas in frivilligt. Jag skulle undvika det till varje pris. Något är fel när man blir skrämd att må bättre.

 

 

I månadens nummer av Faktum kan du läsa mer om Klara som tog livet av sig inne på en av Sahlgrenskas psykiatriska avdelningar i februari 2015. Tidningen kan du köpa på gatorna i Götaland fram till och med den 21/12.

Tidigare delar av vår stora psykiatrigranskning kan du läsa här på webben under rubriken Psykbryt.

 

TEXT: Anna Wallenlind Nuvunga RESEARCH: Sara Johansson

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan